Jag har alltid intalat mig själv att jag ska börja om, klara saker och så vidare. men på senare tid har jag börjat tvivla. Och ge upp ganska så grovt. Det är, för er som inte insett det, en väldigt dålig kombination.

Därför är jag fylld av oro och tvivel denna natt, för imorgon har jag min chans att börja rädda det hela och få ordning på min situation. Därför borde jag ha koll på var alla mina skolsaker håller hus, jag borde ha gjort klart min franskarecsesion, och framför allt, jag borde sova nu.

Men istället sitter jag framför datorn, fylld till bredden av bitterhet, sorg, saknad och oro, och funderar över min situation.

Jag vet verkligen inte hur allt detta ska gå vägen, men det känns som om det inte längre är upp tll mig, för vad ska jag göra? Jag skulle kunna prata med dig, och med dig för den delen, men det går inte för att jag är jag. Jag skulle även kunna läsa fysik, men det går inte för min jävla mur. Och jag skulle kunna sova, men det går inte för jag kan inte sova för jag har aldrig varit bra på det.

Och jag är hemskt ledsen att jag blottar mitt inre på detta oanstädiga sätt, men jag anta att jag kanska, om jag minns, tar bort det hela imorgon. Det låter lämpligt.

Sovsöttdrömblött<3 

Jag menar, vart tar alla ledsna brasilianare vägen?